Beteendet hos en hund som är lös, utan något kommando över sig, speglar:

• hundens ras
• hundens personlighet
• relationen mellan hunden och ägaren.

Ju bättre relation och liv hunden har tillsammans med sin ägare, desto bättre kommer också hunden att fungera då den är lös. En fungerande relation har större betydelse för hundens uppträdande som lös, än träningsmetoder.

Lösträning är ibland ett svårt kapitel, eftersom det inte är helt ovanligt i det fria att en vargindivid utan motsättningar från övriga flocken, kan ge sig ut för att ensam jag och skaffa föda. De kan också ta sig vandringsrundor på flera dagar och ibland t.o.m. månader.... Under lösträningen gäller det då för hunden att tampas med ägarens idéer som ibland kan te sig helt knasiga i hundens ögon.

Men hur får man en bra relation? För det första gäller det att både hundägare och hund visar varandra respekt, balanserat till de olika behov som båda har. Det innebär bl.a. att hundägaren:

• låter hunden få utlopp för sina behov, samtidigt som man som hundägare tar hänsyn till sina egna
• tänker på hunden som en egen individ med egen vilja
• inte baserar relationen på en mängd regler och intränade kommandon.

Det handlar helt enkelt om att behandla hunden som en vän man är rädd om!

Det finns många metoder för lösträning. Jag tar inte upp några speciella här, eftersom det finns så många olika övningar, träningssätt och litteratur, att de flesta kan finna någon som passar dem och deras hund, utifrån deras speciella situation. Det skulle ta alltför mycket plats att gå igenom övningar här.

Det är viktigt att inte träna för mycket, eller att ha för många kommandon på sin lösa hund. Som hundägare får man träna in de kommandon man anser sig inte kunna vara utan, för att sedan använda dem vid behov och träna dem lite då och då.

Många tränar nästan jämt, oavsett om hunden kan det man tränar eller ej. Det blir lätt tråkigt i längden för båda två! En del hundar aktiveras t.o.m så mycket med träning att de får för lite vila. Det kan göra dem övertrötta och skapa överaktivitetsproblem och koncentrationssvårigheter. Till stor del går ju också hunden miste om sin lösa promenad ute, när man gör övningar hela tiden. (Detta avser såväl lydnadsövningar och inkallningsträning som "tricks".)

Att träna för mycket kan dessutom resultera i en hund som reagerar mekaniskt och reflexmässigt. Så ska hunden egentligen bara reagera på de kommandon som är verkligt nödvändiga, som t.ex. vissa inkallningssignaler och nej-kommandon.

Det kan också kännas meningslöst för hunden att vara lös, när den har ett mentalt koppel som är långt mer begränsande och styrande än ett vanligt koppel som i stort sett inte ger mer mental styrning än att "inte dra".

Du kan aldrig träna/dämpa bort behov hos en individ. De blir aldrig mindre än individen har genetiska predispositioner för. (Jämför att försöka träna bort fysiska behov, det går ej. Mentala behov är i stort sett lika starka.) När man försöker träna eller straffa bort jaktlusten hos en hund, resulterar det ofta i större jaktproblem. Även andra problem kan dyka upp istället, som t.ex. nervositet, osäkerhet, passivitet eller andra problem som kanske är lika stora och svåra som själva jaktproblemet.

Istället kan man ta fram jaktlusten, och lära hunden att handskas med den på rätt sätt och vid rätt tidpunkt, för att sedan förbjuda det ovälkomna överskottet, det som uttrycker sig som jakt- och rymnings- problem under annars trevliga promenader. Promenaderna blir lättare och trevligare när hundens jaktbehov är tillgodosett på ett för ägaren acceptabelt sätt.

Vi får också se till att få ledarrollen som den som bestämmer plats och tidpunkt för jakt. Det blir också enklare när vi visar hunden att våra val av jaktplats och tidpunkt, lönar sig bättre än hundens egna (som oftast resulterar i att bytet kommer undan och jakten misslyckas).
Inom jakten över stående fågelhund, finns det de som låter sin unghund jaga hare, utan att banna den nämnvärt. Då hunden blir lite äldre, slutar den med harjakten av sig själv, då den upptäcker att den jakten inte alls är så lönsam som den som ägaren erbjuder, på fjället eller på fältet.

Ett bra sätt att låta hunden få utlopp för sin jaktlust, är att jaga med den inom den jaktform den är avlad för. Om hunden inte tillhör en traditionell jakthundras, eller om man inte har möjlighet att utöva den jaktform hunden är avlad för, kan man ge den en annan typ av jaktersättning, som t.ex. blod- eller släp- spår, eller kanske låta hunden söka fritt efter rådjursskank, fågel eller liknande.
Tänk bara på att inte styra hunden för mycket. Låt jakten bli hundens projekt. Som hundägare ska man endast styra val av jaktplats och tidpunkt.
För många och hårda villkor kring jaktersättningen gör den mindre värdefull. Naturligtvis måste de regler som gäller följas, om man tränar hunden för riktig jakt, jaktprov eller viltspårprov.

Även hundar utan jaktproblem mår bra av att få utlopp för sin jaktlust. Jaktlusten finns hos alla raser och hundindivider, men i mer eller mindre omfattning.

Att hela tiden bli styrd, kan vara så frustrerande för hunden, att den till slut struntar i vad man säger, och gör som den vill istället. Det kan också hända att hunden snällt lyder, men får andra problem istället, eller börjar lida av passivitet och brist på initiativförmåga.

Som hundägare ska man inte överdriva sin ledarroll. I naturen får den individ som är mest kompetent för en aktivitet, leda de andra flockmedlemmarna i den.
Detta gör att det finns ett behov hos våra hundar att få vara med och leda. Det kan den få, via t.ex. blodspår och andra spår, vid jakt och i vissa bruksgrenar där hunden har ett ansvar, en ledarroll och en arbetsuppgift.

När vi ger hunden situationer där de kan leda oss, har vi i vår tur lättare att ta andra ledarroller. Det kan t.ex. vara: "matte hälsar först", "matte väljer plats och tidpunkt för jakt" och andra situationer som vi behöver ha kontroll över.
Även här gäller att andra problem kan dyka upp om vi nonchalerar hundarnas behov av att ha ledarroller. De kan bli osäkra som individer, sluta lita till sin egen förmåga eller bli passiva i sitt beteende.

De flesta individer har ett behov av att bestämma och dominera. Det kan vara frustrerande att aldrig få "bestämma". Om hunden får bestämma i vissa situationer, så får man själv lättare att bestämma när man behöver det i andra.

Man behöver inte vara särskilt rädd för att det går för långt och att hunden ska "ta över", så länge man håller på sin rätt. Det innebär att vi kan låta hunden bestämma i vissa lägen, men att inte låta hunden "köra över" oss och ta över helt. Visa också hunden samma respekt tillbaks!
Försök att själv bestämma över viktiga saker, och låt hunden bestämma över för oss mindre viktiga saker, men som är viktiga för hunden. Dessa situationer är ofta sociala, som t.ex. plats i soffan, förbud (från hunden!), regler för samarbete, rätt att få ha sina saker ifred, (att man inte tar och ger igen saker hela tiden, som en del använder som en sorts träning) o.s.v.

Om man sätter upp för många förbud för sin hund, och dominerar den för mycket, kan återigen problem visa sig hos hunden:

• osäkerhet
• initiativlöshet
• hunden blir dominant och tuff tillsammans med vekare individer som barn, och yngre och/eller vekare hundar.

• Hundägare och hund måste visa varandra ömsesidig respekt. Båda ska tjäna på och få utbyte av relationen. (Ge och ta... Symbios.)
• Var moderat i träning och aktiveringsnivå - träna inte för mycket! Anpassa efter ras och individ.
• Låt hunden få utlopp för sina olika behov, även detta anpassat efter ras och individ.
• Låt hunden få känna att den är med och formar livet tillsammans med oss som ägare.

• Låt hunden vara vuxen...
  ...det vill säga, låt den ta egna initiativ och ansvar som en vuxen individ. När hunden kommer till oss och fjäskar, visar underlägsenhet och faktiskt är rätt gullig, så ska inte detta belönas eller uppmärksammas för mycket.
  Tag istället fram hundens vuxna sidor, (inte de valpiga alltså). Då har hunden en chans att utvecklas maximalt till en vuxen, självsäker och ansvarsfull individ, som känner sig trygg och tillfreds i tillvaron.
  En vuxen hund som är trygg i sin relation till sin ägare, behöver inte bruka de signaler som beskrivs ovan särskilt ofta.
• I en bra relation behövs inte heller ideliga ömhetsbetygelser, eller att hunden utan anledning ska behöva visa underlägsenhet mot sin ägare. Sådant tyder mer på osäkerhet i relationen, än att man har en trygg och ömsesidig relation. Självklart vill man kanske hälsa och "pussas" lite extra ibland, och det är ju inget fel.
• Var ärlig mot hunden.
  Träna inte på ett sådant sätt att hunden inte tror att den kan utföra sådana saker som du inte vill att den ska göra.
  Jag tror inte på träning som grundar sig på att hunden aldrig får en chans att utföra oönskade beteenden.
  Ärlighet lönar sig i längden, även om det kanske kan ta lite längre tid. Att låta hunden på lämpligt sätt få utlopp för sina behov, och sedan förbjuda överskottet, (det som uttrycker sig som problem) fungerar oftast utmärkt. Får dessutom hunden chansen att utföra ett oönskat beteende som vi går in och korrigerar, har den ofta lättare att förstå vad vi menar.
  Min egen hund fick t.ex. aldrig en chans att smita ned från trottoaren och ut i gatan. Hon gjorde det aldrig heller. Men den dagen hon gick ut i gatan första gången, fattade hon inte vad jag menade när jag försökte korrigera henne. Om hon istället fått lära sig genom att jag låtit henne försöka, och sedan visat henne hur jag ville ha det, hade hon haft lättare att förstå vad jag ville. Numera tränar vi på det sättet.
  En annan tanke är att inte träna inkallning genom att hunden oftast får gå lös igen, men ibland blir den kopplad. Detta gör folk för att hunden inte ska tro att den blir kopplad så fort man kallar in den. Men många hundar tolkar det istället som att de inte vet vad vi tänker göra. De känner sig "lurade" när vi plötsligt kopplar dem.
  Även i detta har jag positiva erfarenheter av att vara ärlig i min inkallning. Jag har istället använt mig av envishet för att visa vad som gäller, utan att behöva vara hård eller "luras".
• Konsekvens:
  Använd dig mera av signalkonsekvens än av situationskonsekvens. Signalkonsekvens innebär att vissa handlingar är tillåtna när man tillåter dem, och inte tillåtna när man säger t.ex. "nej". Med andra ord, det ska vara våra signaler som gäller, inte en enskild situation. På detta sätt får man en bättre kommunikation i relationens alla olika situationer, än man får om man arbetar med reflexmässiga reaktioner i enskilda situationer.
  Situationskonsekvens kan givetvis vara befogat i vissa situationer som t.ex. "trottoarkantsträningen" som jag beskrev ovan.
• Respektera rasen.
  En del raser är inte skapade för att lugnt klara av att kunna gå lösa var som helst. Tag hänsyn till detta, och ha hunden kopplad där den inte kan vara lös. Låt den istället få utlopp för sin lust att springa och vara lös på lämpligt ställe, (skogen t.ex...).
  Alltför många regler och förbud (vilket kanske krävs för att vissa raser ska klara av lösa "trottoarpromenader", tar bort glädjen över att få vara lös.

En lös och lycklig hund utan för många regler och förbud. Att få hunden att hålla sig inom acceptabelt avstånd av egen vilja. En bra relation är inte ett resultat av av tränade kommandon. Någon sade att "Ju fler kommandon vi har på vår hund, desto sämre relation..." och det är ju en intressant tanke.

Målet med att kunna ha sin hund lös, är inte att ha hundar som lyder minsta vink, utan det är att ha glada, trygga hundar med egen initiativförmåga. De kanske hittar på lite bus då och då, men klarar ändå de viktigaste kommandona.
Tänk på att det inte alltid är resultatet som räknas, vare sig i vardagen eller i annan träning. Det viktigaste är att hunden mår bra och känner glädje i livet.

Gör det lönsamt för hunden att följa med dig. "Hitta" godis i snår och inkilat i barken på träd. "Hitta" olika spår som t.ex. godisspår eller släpspår med ett märgben. Gör emellanåt någon kul övning som hunden gillar.

Göm dig emellanåt för hunden så att den får hålla reda på sin "rymmarmatte" istället för tvärtom!
Ja, det kan förstås vara svårt med mycket självständiga hundar, som drivande hundraser t.ex., men visa då istället hur värdefull du är för hunden genom att göra och "hitta" intressanta saker som spåren jag beskrev ovan. Sådana självständiga hundar behöver dessutom extra mycket jaktersättning när det inte är jaktsäsong, eller om de kanske aldrig jagar.
Genom att utföra jaktersättningen under skogspromenader, visar du för hunden hur värdefull du är som kan hitta så mycket intressant.

Texten skriven av Emma Claéson Carlsson 1997, omarbetad 4/7 2002
Copyright © 1997 2002 2003 - all rights reserved