Tänk lite på påståendet "man kan inte älska någon för mycket". Stämmer det? Det är inte helt enkelt att svara på, men man kan väl säga att man kan älska någon på ett för båda parter destruktivt sätt.

• Man kan älska på ett krävande sätt, och då blir man själv kanske besviken ideligen.
• Man kan också överösa motparten med kärlek, så att denne tycker att det blir för mycket, för jobbigt och vill dra sig undan.

Nu ska ju det här handla om hundar, så nu tänkte jag börja skriva lite om dem i de här sammanhangen.
Det är lätt hänt att man "är på" sin hund för mycket, med kel, prat, små övningar i tid och otid o.s.v. När hunden då drar sig undan lite, (hundar gillar oftast inte att man håller på med dem på det här sättet hela tiden) är man kanske på den än mer, eftersom man ju så gärna vill att den ska tycka om en men även att den ska vara glad i att få den här kärleken, (och helst visa det). Då känner sig hunden väldigt påpassad, och det är inte helt konstigt att den kan bli lite "sval" gentemot sin ägare. Den kanske drar sig undan och vill ligga i ett annat rum än i det där man själv befinner sig.

Det man kan göra för att förändra en sådan situation, är att börja tänka efter hur man beter sig mot hunden. Man får ändra sitt sätt mot hunden, och kanske också på de övningar och träningssätt man använder sig av.
 Man kan t.ex. kela och gulla med hunden lite mindre. Då känner sig hunden mindre påpassad. Gosandet blir roligare och mer åtråvärt.
Till en början kan man vid dessa tillfällen se till att hunden blir kvar hos en, så länge att den lugnar ned sig och lär sig känna att det är mysigt att gosa (gäller hundar som vill bort från gosandet). När hunden tycker att det är mysigt, (eller om den redan innan tycker det) finns det ingen anledning att att gosa med hunden mer än då den själv vill, och kommer till en. Olika hundar vill kela olika mycket, och det finns ingen anledning att försöka få en hund att vilja mer än den själv visar att den vill.

Rätt sorts aktivering kan också förbättra relationen och förtroendet mellan hund och ägare. Jag tänker då på aktiviteter där hunden får en "ledarroll" och får vara den "kunnige". Alltså helt enkelt en aktivitet där vi visar hunden att man litar till dess kunskaper och förmågor, genom att låta den leda oss för en gångs skull. Genom att ge hunden sådana träningstillfällen, visar man ju också för hunden hur värdefull, givande och ev. rolig man är.
De aktiviteter jag tänker på, kan vara t.ex. blodspår, jakt- och jaktträning, en del av bruksgrenarna, bevaknings- och räddningsarbete. Mindre krävande övningar kan vara att leta upp och plocka godis ur gömda burkar och andra "gömmor", söka/spåra upp bortkastat eller släpspårat märgben eller skank (att få äta upp), leta godis i träd (gömt i barken eller grenklykor på lämplig höjd) o.s.v.
I alla dessa övningar får hunden känna att den har kapacitet, kunnighet och (beroende på om övningen är ensamarbete eller samarbete) förmåga att leda sin ägare i dylika situationer.

För att förbättra sin relation till hunden, är det också viktigt att båda kan läsa av varandras signaler. Ett bra sätt att lära sig det,är att leka tillsammans. Under leken, lär sig både hund och ägare att läsa av varandra.
Ju mer man leker med sin hund, desto lättare blir det också att avsluta leken utan att lämna hunden uppstressad, eftersom man lär sig att "leka ned" hunden igen. Både hund och ägare, lär sig att tolka varandras avslutande-signaler.
Genom att styra leken, kan den även vara ett bra sätt att lära sig tolka varandras signaler även i andra situationer.

Det finns hundar som inte hälsar hjärtligt på ägaren, när denne kommer hem. Detta kan ha flera orsaker. Somliga hundar "bara är så", de är helt enkelt inte intresserade av hälsningsceremonier. Hundar har ju olika personligheter. Andra hundar kanske gärna hälsar, men har en ägare som vill hälsa mer än hunden vill. Då kan hunden dra sig undan, eller bli "stel som en pinne". Prova i så fall att hälsa mindre på hunden, och till en början kanske helt nonchalera den. Man kan också prova att förändra aktiveringen (se ovan). Eftersom relationen då blir bättre, kan även tillgivenheten öka.
Jag tror, att en annan väldigt vanlig anledning till avmätt hälsande kan vara att man har en stabil och bra relation till sin hund. En relation där båda vet vad den andra går för, och var man står i olika situationer. Då behöver inte hunden visa de s.k. ranglåga signalerna vid hälsningsceremonin, utan uppträder mer diskret. Därför hälsar en sådan hund mycket mer hjärtligt på okända människor än på ägaren, de okända är den ju lite osäker inför.
Man kan se hur det fungerar mellan två hundar i samma familj. När de känner varandra väl, och har en god relation till varandra (och sig själva!), sträcker sig inte hälsningen längre än till en blick, sniff i örat/baken och lite svansvift.

Det finns också hundar som reagerar på helt annat sätt när man visar sin kärlek på "fel sätt". De hundarna har ofta ett stort behov av självständighet, och blir ofta besvärliga, bråkiga och även ibland rymningsbenägna. Att aldrig göra som ägaren säger, (trots att hunden vet vad denne menar) och att sticka iväg på egna turer, (jaktturer kanske) är ett sätt att uppnå självständighet.
För att förändra den situationen kan man med fördel göra de aktiveringsförändringar jag beskrev tidigare.

Jag hoppas att mina tankar om det här, gett lite nya idéer till de här problemen som många kanske inte vill/vågar tala om. Men tänk på att det nästan aldrig finns en sanning eller lösning på ett problem. Det finns säkert både fler orsaker till och lösningar på de ovan beskrivna problemen

Texten skriven av Emma Claéson Carlsson 1997, omarbetad 4/7 2002
Copyright © 1997 2002 2003 - all rights reserved